Tiden går så fruktansvärt fort, men samtidigt långsamt. Jag tillåter mig att tänka och känna lite extra i dagarna, tänder ljus, minns, skrattar och gråter.
Lova att ni alla är rädda om era nära och kära, både 2-fotade och 4-tassade. Själv blir jag emellanåt paranoid i min rädsla att något ska hända igen, men inser strax att vi aldrig kan styra över vad som hända skall...
Kram till er alla!
