Idag har det varit en grå långfredag. Vilket har varit ganska jobbigt. Ida är fortsatt öm i sin tass, hon är inte så bra vän med det material som används som halkbekämpning och ännu inte helt är bortstädat från trottoarer och gator.
Idag har jag väldigt mycket varit och hälsat på i mina minnen. För tre år sedan var vi återigen i Trosa med Bobilen. Det var ju oftast premiären med fullt rustad bil.
Då hade Ida all vår uppmärksamhet då hon var ensam hund i familjen. Vi gick då bara och väntade på att hämta vår norske prins.
Kommer ihåg att Maria och flickorna kom ner en av dagarna och att vi då köpte glass.
Saknaden är grym, obeskrivlig och inget jag önskar ens min värsta fiende.
Nu ska jag leta mig fram till nuet och krypa ner i soffan med Ida.
Kram på er alla!
